Arctic Sea sediment cores going back 200,000 years: the 2014 International Expedition

En vanlig dag i mitt expeditionsliv

Efter den första tidens villervalla med att hitta och få ordning på alla saker och hitta sin egen plats i tillvaron ombord, så har rutinerna fallit på plats och åtminstone mina dagar är rätt lika varandra. Tänkte att jag skulle beskriva hur en vanlig arbetsdag ser ut: Efter frukost, som serveras 7.45–8.15, är det dags för mig att gå ut till det blå tältet på fördäck och dela sedimentkärnor i halvor  – eller ”splitta” dom, som vi säger. Det kommer nya kärnor i en aldrig sinande ström, och vi försöker splitta dom så snart som möjligt, men ligger ständigt efter. Kärnorna är redan delade i längder på 1,5 meter eller kortare, och har scannats av ett instrument som mäter bland annat densitet och magnetiska egenskaper. Några har också redan tagits vattenprov ifrån genom hål borrade i linern (plaströret som sedimentet ligger i). Jag delar sedimentet med ståltråd. I det blå tältet har vi en ”core splitter”, som består av ett spår man lägger kärnan på och två sågar monterade på en bygel över spåret. Man ställer in sågarna så att de nästan ska gå igenom linern, men inte in i sedimentet. Efter sågarna sitter knivblad som ska skära sista biten. Bygeln med sågarna vevar man för hand från ena änden till den andra. När linern har delats skär man locken som sitter i ändarna mitt itu och efter det delar man själva sedimentet genom att dra en ståltråd igenom det. Därefter kan man i bästa fall bara låta halvorna falla isär – eller i värsta fall, när det bara klibbar ihop, behöva ta en stekspade och göra en mindre snygg delning. Jag splittar kärnor tillsammans med antingen Pedro, Natalia eller Laura. Tre till sex sektioner per dag brukar det bli och ibland går det lätt som en plätt, men ofta är det något som krånglar – knivbladet går av, sågen/kniven har inte sågat hela vägen igenom, ståltråden går av, eller så blåser det så att vinden trycker in sidan på tältet och håller på att välta bordet vi jobbar på när linern är delad... När vinden kommer från andra sidan blåser det rakt in i tältet så snön yr in och fingrarna domnar bort. Tur att vi är utrustade med gott humör. Sågar och knivblad på core splittern. Core splitter med sedimentkärna. Pedro med splittad sedimentkärna. När kärnorna är delade bär vi in dem i labbet, där Pedro gör mätningar av några fysikaliska egenskaper på den ena halvan, som sedan packas in och sparas som ”arkivhalva”. Den andra halvan, ”arbetshalvan”, gör Laura och Tom en noggrann beskrivning av. De antecknar hur sedimentet ser ut, vid vilka djup vi ser förändringar i färg och kornstorlek och om förändringarna är skarpa eller gradvisa. Om vi hittar stenar, som sannolikt transporterats dit av is, eller större snäckskal noteras det också. Snäckskalen kan senare användas för att göra kol-14-dateringar. För att färgbeskrivningen inte ska bli helt subjektiv, använder man en färgkarta (soil color book) för att hitta den nyans som ligger närmast sedimentets. Man brukar se istiderna som grå lager, medan perioder av varmare klimat som nu, ger chokladbrun lera. Under tider då stora istäcken smälter av får man grövre material i sedimentet. I många kärnor ser vi bara den senaste istiden (ca 15–25 tusen år sedan), men vissa kan man se flera, åtminstone tre, och vi är då ungefär 150–200 tusen år tillbaka i tiden. Medan experterna beskriver sedimentet, gör jag etikett- och märkningsarbete av provpåsar på löpande band. Alla prover måste vara märkta med vilken sedimentkärna de kommer ifrån, vilken sektion och vilket djup. Sedan, någon gång under eftermiddagen, börjar vi ta ut delprover ur arbetshalvan, för att titta på forntida småkryp och skal i mikroskåp, eller göra kemiska analyser senare. Även arbetshalvan packas sedan noga in och sparas för att kunna ta ut flera delprover senare. När vi hunnit så långt har klockan ofta hunnit bli sju-åtta på kvällen. I början bar vi alla inpackade kärnor direkt till kylcontainern på fjärde våningen – ganska tungt för en klen typ som mig – men efter några småincidenter med snubbel i trapporna och vind som gjorde det svårt att komma runt hörnen (och blåste min hjälm från huvudet över bord), har vi börjat bära kärnorna dagtid istället, när vi ligger still under provtagning. Utöver splittande och provtagning, gör jag också pH-mätningar på vissa kärnor – men mer om det en annan gång. Sedimentkärna med tydliga färg- och kornstorleksförändringar. Till höger sektion ett med bottenytan överst, därefter sektion två och tre till vänster. I nedre högra hörnet Munsell soil color book, som används för att bestämma färgnyanser.

by Carina Johansson http://swerus-c3.geo.su.se/index.php/carinas-blog-leg2/307-en-vanlig-dag-i-mitt-expeditionsliv